Dräkten är i huvudsak baserad på de många illuminationer som finns från perioden runt 1300; den ovan är från
Die Grosse Heidelberger Liederhandschrift, en mycket känd tysk handskrift daterad
till 1300-talets tre första decennier. Till grund för kjorteln, som ju är
den medeltida dräktens verkliga basplagg, ligger den äldsta av de bevarade dräkterna från Herjolfsnes - en manskjortel daterad till slutet av 1200-talet.
Dräkten består av följande delar:
1. Skjorta
2. Brokor
3. Hosor
4. Kjortel
5. Surkot med ståkrage och knappslå
6. Kveif, dvs en liten vit linnemössa
Skjorta
Skjortan är gjord i vitt linne och når till halva låret. Konstruktionen består av rektanglar för kropp och ärmar och triangulära kilar i sidorna. Den har också ärmspjäll, dvs isatta fyrkanter under ärmarna
som hindrar skjortan från att slitas sönder av häftiga armrörelser.
Till underkläder användes under medeltiden linne och hampa, och säkerligen också bland de fattigaste ylle - eller att man gick helt utan. Linne var så förknippat
med underkläder att desa ofta helt enkelt kallades linkläder. Under den för det här provet aktuella tiden ansågs det också ofint att låta linneplaggen synas; som det står
i den norska kungapsegeln från mitten av 1200-talet passade det sig inte för en hövisk man att göra sig fin i lin eller hampa.
[1]
Brokor
Eftersom inga bevarade brokor finns från medeltiden blir alla rekonstruktioner mer elle rmindre gissningar utifrån bildkällor och utifrån kännedom om mur man under medeltiden konstruerade andra klädesplagg.
Den här modellen ger ett typsikt pösigt utseende i grenen samtidigt som det extra tyget där garanterar rörlesefriheten - gör man brokor av denna modell för smala spricker sömmarna.
Saxen är en normalstor sysax och finns med för att ge en uppfattning om storleken.
Färdig når de här brokorna till knäna och eftersom linnetyget är tunt så går de bra att stoppa ner i hosorna.
Hosor
Hosorna är sydda i tunt kamgarnsylle, dvs tyg vävt av de icke-luddiga yllefibrerna. Det ger ett smidigt, starkt tyg som också är svalt, vilket naturligtvis
är praktiskt för hosor då vi oftast använder våra dräkter på sommaren. Ser man till medeltida, nordiska skriftliga källor var emellertid kläde, ett valkat ylle, det vanligaste, men även andra ylletyger och till och med
skinn förekom som material.
[2] För att få mer elasticitet är de skurna på skrådden, en metod som är belagd genom bevarade hosor från medeltiden.
Mönstret, som ger likadana hosor för vänster och höger ben och har söm under foten är hämtad från ett fynd från 1300-talets London,vilket återges i
Textiles and clothing 1150-1450. Medieval finds from excavations in London:4 och som bygger på
1300-talsfynd.
[3]
 |
Maciejowskibibeln, fransk handskrift från ca 1200. |
Hosorna knyts, så som ses på bilden ovan fast i något runt midjan, troligen det som i nordiska källor kallas för "brokabältet" - Budde använder ett smalt läderbälte - och för det har jag gjort
snoddar påtade av ullgarn, som blir både starka och lite elastiska, något som kan
vara bra så att de inte går av när han böjer sig.
Kjorteln
Kjorteln är som sagt baserad på en kjortel från Herjolfsnes. Denna har tidigare på grund av ett katalogiseringsmisstag antagits komma från ett annat fynd, från Rönbjerg i Danmark och kallas
därför ibland felaktigt "Rönbjergskjorteln".
Bild från I Marc Carlsons sida Some Clothing of the Middle Ages
Fyndet är långt ifrån helt - vi har en halv framsida och några fragment av kilar. Det betyder att även andra fynd från tiden, eller närliggande
perioder, får användas för att rekonstruera de saknade delarna, framför allt ärmar. Ärmarna till den här kjorteln har jag valt att ta från andra kjortlar från Herjolfsnes -
de är alla rätt lika i konstruktionen, med en kil överst och sömmen
på utsidan av ärmen. Knappar på den nedre delen av ärmarna var modernt under det tidiga 1300-talet, men man ser även ärmar utan knappar, som då vanligen inte är lika snäva och jag valde att göra sådana.
Kjorteln är sydd i ett tunt ylle i tuskaft. Precis som hosorna är sömmarna sydda på maskin, men sedan fällda och nedsydda för hand - ett "trick" som ger
en snygg insida med ett handsytt utseende utan att ta lika mycket tid och arbete i anspråk (mer utförlig beskrivning av hur man gör kan du hitta
här).
Att sömmarna sytts två gånger gör också att de håller bättre.
På bilden överst på sidan bär Rickard kjorteln utan bälte, något som ses i samtida källor - vanligast var dock nog att man bar ett bälte med hängande ände, som på den här
bilden från
Die Grosse Heidelberger Liederhandschrift, också kallad
Codex Manesse.
I bältet hängde man t ex sin pung och eventuellt en kniv. Bar man surkot ovanpå så kunde man då nå dessa saker antingen genom att lyfta på surkoten eller genom slitsar i överplagget, sk fickslitsar.
Surkot
Surkoten är lustigt nog det plagg som gjordes först av alla plagg till mästarprovet; alltså även före
del 1
och
del 2. Den är baserad på denna surkot, som har ståkrage och knäppning fram i halsen och på nedre delen av ärmarna.
Meister Rumslant från
Die Grosse Heidelberger Liederhandschrift
Surkoten är ett experiment med en annan typ av skärning, som återfinns på två helknäppta kjortlar från Herjolfsnes, daterade till spannet 1280-1400.
[4] Den stora skillnaden är att plaggen består av våder
istället för med raka stycken och kilar. De är dock, precis som de andra kjortlarna skurna på ett sådant sätt att tygspillet minimeras. Ärmarna är också av samma typ som på de andra plaggen från Herjolfsnes.
Jag valde att använda
Herjolfsnes 63 (och 64) framför allt för att de har ståkrage och knäppning, något som ju återfinns i min förebild, men lusten att prova något nytt fanns förstås också där.
Surkoten är i mörkgrön tunn yllekypert och fodrad med ett annat tunt ylle, gråmelerat i tuskaft. Fodret och yttertyget är behandlat som ett i varje del, så fodret sitter alltså fast i varje söm. Detta var den vanligaste metoden innan
symaskinens intåg. För att stadga kragen finns en remsa valkat ylle ilagd där och
knapparna gjorde jag av små cirklar av tyget som veks runt en bas av trä i form av små träpluppar inköpta på Panduro:
Kveif
Kveif, eller coif, för att använda det engelska ord som idag är mer känt än den medeltida nordiska motsvarigheten var under högmedeltiden nästan
en obligatorisk del av mansdräkten. Senare kom den att bli typisk dels för äldre män, då buren under en mössa eller för vissa professioner, som jurister.
För att få till ett mönster som passade på min mans stora huvud draperade jag en bit bomullstyg över huvudet på honom och nålade efter huvudets form.
När jag nålat så att den satt bra ritade jag med bläckpenna där nålarna satt innan jag tog bort dem. Linjerna fick hyfsas till lite, men utgjorde början till en sömlinje.
För att prova lite närmare klippte jag bort överflödigt material, ca 1,5 cm utanför linjen innan jag nålade ihop och provade in en gång. En del nålar fick flyttas, men i det stora hela passade den.
När jag så fått det som jag ville klippte jag bort sömsmånerna och hade ett mönster som såg ut så här (öppningen för huvudet är neråt i bilden) och slutligen, efter en timme eller så, också en mössa; handsydd i linnetyg och med knytband i linne:
Fotnoter
[1] Andersson, Eva I:
Kläderna och människan i medeltidens Sverige och Norge, Göteborg 2006, s 52ff
[2] Andersson 2006, s 57
[3] Crowfoot, Elisabeth, Frances Pritchard och Kay Staniland:
Textiles and clothing 1150-1450. Medieval finds from excavations in London:4, Woodbridge, Suffolk 1992 & 2001, s 188, fig. 168
[4] Östergård, Else:
Som syet til jorden. Tekstilfund fra det norröne Grönland, Århus 2003, s 196ff, 253
