Godkänt 2007-10-06
Denna dräkt uppfyller både kravet på att en dräkt ska ha ett livplagg baserat på ett bevarat sådant och att en dräkt ska vara helt handsydd.
Jag har valt att sy en rekonstruktion av den kvinnodräkt som hittades i grav 31 i Uvdals stavkyrka i Norge. I detta mästarprov är därför inte bara livplagget utan hela dräkten baserad
på bevarade plagg.
Fyndet är endast publicerat i Marianne Vedelers doktorsavhandling,
Klaer og formspråk i norsk middelalder, från 2007. (Finns att köpa från
Handelsgillet)
Jag använder mig inte endast av hennes presentation av själva fyndet utan även av hennes tolkning av dess snitt och utseende.
Det är inte möjligt att avlägsna de olika plaggen från de mycket välbevarade kroppen utan att skada dem, så Vedeler har genomfört ett krävande detektivarbete där hon bland annat använt sig av CT-scanning
för att studera alla lagren.
En rekonstruktion av dräktens utseende försvåras ytterligare av att denna typ av dräkt: den rynkplisserade kjorteln, som det finns fler exempel av; både från Uvdal och
från Herjolfsnes, inte finns avbildad i samtida konst.
[1]
Detta gör å andra sidan dräkten extra intressant att rekonstruera, då det finns flera arkeologiska lämningar, men inga bilder på den.
I Vedelers avhandling finns teckningar av hennes tolkning av kjorteln. Där har den ritats in på en kropp av den
typ som ses i målningar främst från 1200-talet, dvs mycket utdragen och helt utan byst.
Här kan du se teckningen och även läsa mer om fyndet och om Marianne Vedelers avhandling. Hennes teckningar
är förstås utgångspunkten för min teckning här till höger, men jag har valt att avbilda dräkten på en proportionerlig, naturlig kropp.
Föreutom kjorteln var kvinnan i graven iförd särk i linne med spår av krapp, strumpor, vantar och struthätta. Alla dessa delar ingår i mitt mästarprov.
Det ingick alltså inget mellanplagg i den bevarade dräkten och det har därför uteslutits; fyndomständigheterna är
sådana att samtliga lager har bevarats. För provets del kompenseras bristen på mellanplagg med att strumpor och vantar, som båda fanns i fyndet, sys.
Särk
Särken i fyndet var alltså gjord i mycket grovt linne, 8-9 trådar/cm. Det fanns också rester av krapp och tanniner i tyget, vilket tyder på att det varit färgat rödaktigt (eller fisorange, eller aprikos...).
[2]
Riktigt så grovt linne har jag inte fått tag i, mitt har 12 trådar/cm. Det är dock färgat med krapp. Här fick jag råd och hjälp av Felicitas Schwarzbergin, som växtfärgat en hel del.
Först tvättade jag tyget vanligt på 60 grader, så att det krympte det
det ska krympa. Sen tvättades tyget med målarsoda. Detta för att ta bort vedämnet, det som gör linnet glansigt, från fibern. Det är detta som gör att färg har svårt att fästa. Jag använde 150 gram målarsoda till ca 6 liter vatten och 1 kg tyg (torrvikt).
Detta fick sjuda i en timme och man kunde se hur vattnet blev beige-brunt av upplöst vedämne. Därefter sköljdes tyget och lades i ett starkt bad av 150 gram grönt te. Grönt te innehåller nämligen mer tanniner än svart te. I medeltida recpt används galläpplen, men det är
både dyrt och förhållandevis svårt att få tag i. Tyget fick ligga i tebadet över natten.
Samtidigt lades 1,5 kg krapp i blöt, eftersom färgen enligt uppgift lakas ut bättre då.
Nästa dag tog jag ur tyget ur tebadet och vred ur det. Jag hade gjort i ordning en stark betning; 250 gram alun till ca 5 liter vatten, och i det fick tyget ligga i ungefär fem timmar. Därefter sköljde jag det noga genom att köra det på fintvättprogrammet i tvättmaskinen.
Slutligen tog jag och Felicitas den blöta och gojsiga krappen i en stor plastbalja, ovanpå en gammal trådgardin i nylon, som knöts ihop till två påsar. Jag fyllde på ungefär 35 liter vatten och lade sedan
ner tyget i badet.
Det är Felicitas som syns på bilden ihop med min dotter Maja.
Den sista bilden visar hur tyget såg ut efter fem minuter i badet. Efter en vecka var det
mörkt korallorange när man såg det i baljan. Den färgen stannade dock inte kvar efter att tyget tagits upp ur badet och sköljts ut,
utan tyget blev till slut en trevlig, mild rosa färg.
Eftersom jag inte varit hemma och rört i tyget hela tiden, utan varit på jobbet och så, blev tyget lite ojämnt i färgen
Det ser nästan ut som det var batikfärgat. Om jag köpt ett tyg färgat med moderna metoder hade jag sluppit detta, men hade då inte
fått de kunskaper jag nu har om hur linne betat med tanniner tar färg av krapp. Eftersom det var den färgningsmetod som användes på den
bevarade särken tycker jag det var värdefullt för mästarprovet.
Linnet är mörkare på denna bild än i verkligheten,
som synes på bilden till höger. |
 |
Strumpor
Bevaringsgraden är mycket sämre nere vid fötterna än högre upp längs kroppen. Det finns dock tygrester längs fötterna, som kan vara antingen
fotlappar eller sydda strumpor/hosor. I grav 33 återfanns ett par röda hosor och det har inspirerat mig till att göra ett par röda hosor.
Mönstret är det som återges i
Textiles and clothing 1150-1450. Medieval finds from excavations in London:4 och som bygger på
1300-talsfynd.
[2]. Tyget jag använde var en tunn tuskaft i kamgarn från
Saxylle och Kilsund, en restbit från när jag
sydde en kjortel till Maja.
Hosorna består alltså av två delar: ett ben som fortsätter ner under hälen och en fot som viks runt foten. Dessa sys sedan ihop; sömmarna mötes i hålfoten. Trots att man har en söm under foten är det en bekväm hosmodell,
sömmen plattar till sig snabbt när man går på den.
Hosorna ser lite säckiga ut på bilden, men det är för att jag inte har några strumpeband på, de stramar upp dem rejält.
Kjortel
Kjorteln i graven var av gråbrunt, ofärgat ylle. På grund av tillgänglighet har jag valt att använda mig av ett ylle som färgats gråbrunt. Det är en "mellantunn" tuskaft, till skillnad
från originalet som var vävt i kypert.
[3] Några uppgifter om trådmaterial har jag inte kunnat finna och har därför valt att sy den med lintråd, som t ex
Bockstensdräkten troligen var sydd i. Vaxad lintråd är stark, något som krävs för de många rynktrådar som ska dras för den sk. rynkplisseringen.
Kjorteln har en speciell konstruktion, med ett "liv", som går i ett med ärmarna, och en "kjol". Den är V-ringad och längs ringningen finns en 4-5 cm bred remsa fastsydd som sedan fortsätter nedanför
v-ringningens spets; då hopsydd. Detta tolkar Vedeler som att den inte är en kantning bara runt halsen, utan fortsätter ner till fållen, så som kan ses på teckning ovan.
De bevarade delarna av framstyckena på "kjolen" är plisserade med 4-5 mm breda uppstående rynkor. Ryggstyckets utseende är svårt att avgöra, men CT-scanning av detta fynd och
av ett annat rynkplisserat plagg från grav 33, Uvdal, visar att även dessa troligen var plisserade.
[4]. Jag har valt att använda mig av denna konstruktion. Plisseringen fortsätter inte nedanför livet, på
fyndet är 13 cm plisserat, men eftersom jag nästan säkert har större byst än den unga flicka som bar det bevarade plagget och en mycket lång överkropp har jag låtit
det rynkade partiet vara 22 cm inklusive sömsmån. Det framgår inte av fyndet om kjorteln hade sidkilar, men jag har valt att sätta in sådana för att ytterligare öka vidden.
Ovan ses ett hoprynkat framstycke och bakstycket med sina 22 rader av rynktrådar innan det rynkades ihop.
Livet går här något längre ner än det
kommer att göra på det färdiga plagget.
|
Rynkorna har börjat "knäppas", dvs låsas fast genom att man syr över dem. I det här fallet med efterstygn.
Det är en vanlig teknik till exempel i folkdräktsskjolar, men kan också ses i en av de andra gravarna från Uvdal, grav 33. [5]
Efter att rynkorna knäppts dras rynktrådarna ur. |
Här har alla delarna rynkats och knäppts och jag ska lista ut hur högt upp de ska sitta på klänningens liv. Först måste dock min provdocka,
Ståtliga Sofi, få lite hjälp,
så att hon ser ut mer som mig. Jag har nämligen helt raka axlar, medan hon har normala, lite sluttande axlar.
Det slutade med att jag, efter att ha provat ett antal gånger, klippte bort ca fyra cm i sidorna och ryggen och något mer mitt fram.
När klänningen var färdigsydd kunde jag konstatera dels att den fick mig att se gigantisk ut, dels att jag nog är allergisk mot något i tyget.
Denna kjortel överensstämmer inte alls med moderna estetiska preferenser, och heller inte med den siluett man normalt förknippar
med det sena 1300-talet. Istället för att framhäva figuren ger denna kjortel intrycket av ett veckat tält. Det är svårt att bedöma
om det beror på ett misstag från min sida eller om man eftersträvade detta intryck, då de rynkplisserade dräkterna inte finns avbildade någonstans.
Dock saknar fyndet öppning och måste därför på sitt smalaste ställe vara tillräckligt stort för att man ska kunna få bysten igenom det,
något som styr hela dräktens utseende.
Kvinnan i graven var dock ung och möjligen hade hon ännu inte så stor skillnad mellan midja och byst; det här är definitivt en kjortel
som passar bättre för kvinnor med liten byst. De övriga rynkplisserade kjortlarna som hittats verkar ha burits av barn eller en liten vuxen.
[6]
För att fixera rynkorna och göra dem ännu jämnare, samt förhoppningsvis avlägsna det i tyget som gjorde mig allergisk, tvättade jag kjorteln
efter att den var färdigsydd. Tyngden från det våta yllet drog ut rynkorna på längden och gjorde dem snyggare, det är det som syns på den första bilden.
Kjorteln gjorde medvetet så kort att den inte når golvet, då till exempel Herjolfsnesfynden vanligen var ankellånga eller något kortare på kvinnor.
[7]
Hätta
Hättan i grav 31 var gjord i blågrönt ylle och det är även min.
[8] Det går inte av de bilder av fyndet jag sett att avgöra hur lång strut den haft, men eftersom
längre strutar är vanlig mot slutet av 1300-talet har min fått det.
Min hätta har också ett ganska litet slag, då det, båda av bildkonsten och av fynden från Herjolfsnes att döma, var det vanliga i slutet av århundradet. Förutom från Herjolfsnes finns bland
annat fynd av struthättor från 1300-talets London. Dessa är av den öppna, knäppta typen, men de har det gemensamt med de flera av Herjolfsneshättorna att de har kilar i sidorna av slaget och inte
mitt fram, som till exempel på Bockstenshättan.
[9]. Min hätta har denna konstruktion.
Hättan är sydd med oblekt lintråd. Sömmarna är först sydda med förkortat efterstygn och sedan fällda och nedsydda med kaststygn. Fållen runt ansiktet,
som utsätts för en del slitage har också kastats fast, så att traskanterna låses bättre, medan den nedre fållen sytts med pricksöm. Sömsmånerna i struten har inte sytts ned, då de inte
kommer att utsättas för nötning och tyget är ganska filtat.
Öppningen för ansiktet är mycket snäv, vilket gör att hättan stannar på huvudet och inte dras ner av strutens tyngd, som jag annars brukar ha problem med.
Vantar
Vantarna var inte stickade eller nålbundna, utan sydda i krapprött ylle. Även mina vantar hade tänkts vara av krappfärgat ylle. Jag hade inget tjockt, filtat rött ylle och eftersom
jag redan lagt alldels för mycket pengar på detta projekt så betade jag en bit ljusgult filtat ylle och lade sen i krappbadet med linnetyget. Det låg bara
i badet i 3 dagar men fick en riktigt fin orange färg.
Jag hade tänkt använda ett mönster jag fått från
Kongshirden 1308s hemsida, där det finns en sida om just bevarade medeltida
vantar.
Dessa är antingen nålbundna eller i läder; den som det fanns mönster till är en lädervante, men jag tänkte att man kunde använde samma mönster till en vante i tyg.
Det är möjligt att man kan, men något slags fel måste jag ha gjort, för vanten blev alldeles för liten för min hand. Så det var
bara att börja om på nytt. Fast nu var tyget slut. Ingeborg Svantepolksdotter kom till min hjälp med en bit orange-rött ylle. Det nya mönstret är enkelt, format som en hand och med
tummen i ett med handen; det moderna sättet att sätta tummen på undersidan av vanten är senare än medeltiden. Vanten är sydd med lintråd och sömsmånerna är delade och sedan nedsydda med kaststygn, för
att orsaka så lite irritation som möjligt för händerna inne i vanten.
[1] Vedeler, Marianne:
Klaer og formspråk i norsk middelalder, Oslo 2007, s 229 ff
[2] Vedeler 2007, s 150
[3] Crowfoot, Elisabeth, Frances Pritchard och Kay Staniland:
Textiles and clothing 1150-1450. Medieval finds from excavations in London:4, Woodbridge, Suffolk 1992 & 2001, s 188, fig. 168
[4] Vedeler 2007, s 120
[5] Vedeler 2007, s 126 f
[6] Nylén, Anna-Maja:
Folkdräkter ur Nordiska Museets samlingar, Stockholm 1971, s 35; Vedeler 2007, s 136
[7] Vedeler 2007, s 128 ff, Östergård, Else:
Som syet til jorden, Aarhus 2003, s 185 ff
[8] Östergård 2003, s 142
[9] Vedeler 2007, s 325
[10]Östergård 2003, s 207- 216, Crowfoot, Pritchard och Staniland 1992 & 2001, s 190 ff
