Förebilden till denna del av mitt mästarprov är den rosa dräkten nedan, som är en detalj från en målning från 1565 av det kalvinistiska
Temple de Paradis i Lyon.
Tyvärr syns bara baksidan av klänningen, men om man ser på
hela målningen
finns till vänster kvinnor i klänningar av vad som verkar vara samma typ. Det är också en mycket vanlig typ av klänning, som syns på bilder från Frankrike, Flandern och England. Här syns ett exempel från
de Bruyns dräktbok, vilken föreställer en belgisk kvinna.
Jag har tidigare gjort en
liknande klänning och i dokumentationen för den finns fler bildexempel. I England kallades denna
typ av klänning för "Flanders gown" och det är möjligt att typen har sitt ursprung där.
Dräkten består av följande delar:
1. särk
2. Korsett
3. Styvkjortel
4. Undre klänning/kjortel
5. Klänning
6. Huvudbonad. Eftersom jag är äldre och gift kommer jag att bära en huvudbonad, någon form av vit mössa med liten vit slöja på.
Särk
Särken är gjord efter en av de sk. Stureskjortorna - faktiskt efter dess exakta mått, trots att det var en manskjorta (se förenklad mönsterskiss
här. Den är alltså både mycket lång och vid för att vara
en herrskjorta, något som kan tyda på att man redan på 1500-talet börjat med att istället för kalsonger svepa skjortan om underlivet, som är känt från 1700-talet.
Materialet är linne och den är sydd för hand med vaxad lintråd. Eftersom det håller bättre syr jag alla underkläder för hand
med lintråd.
Den vanligaste metoden att göra krås på i dag är genom att göra flera motveck ovanpå varandra, såsom beskrivs
här,
på
the Elizabethan Costuming page. Även om det funkar finns det emellertid inga belägg för att man använde den metoden på 1500talet,
både de bevarade krås som finns och skjortor med krås på visar att de bara var rynkade på och att själva formen åstadkoms med hjälp av ett redskap som ser ut rätt mycket som en gamamldags
locktång och som värmdes i elden. Ett modernt alternativt, som dock tyvärr är lite för stort i diametern är just en locktång. På bilden längst till höger ovan kan ni se mig göra just det.
Det kräver fingerfärdighet och framför allt övning. Eftersom man inte längre kan köpa stärkelse på tub fick jag använda vanlig spraystärkelse, men med tillräckligt många lager blev det
både stelt och hållbart.
Korsett
Korsetten är av handvävt linne i tuskaft; antingen vävt av min farmor eller min farmors mamma, och helt handsydd med vaxad lintråd. Mönstret är konstruerat efter
den
korsett som bars av drottning Elisabeths gravfigur. (Ett annat foto än det som visades i förra länken kan ses
här.
Precis som originalet har den kanaler och styvnader överallt på delarna. Hennes korsett hade valbensstyvnader, men eftersom det är nästan omöjligt
att få tag i valbarder, som "valben" egentligen är, valde jag att använda mig av en slags vass eller säv. Detta material, på engelska kallat "reeds" eller "bents"
nämns i samtida engelska källor som styvnader i korsetter.
[1]
Kanterna på korsetten är bundna med sämskskinn, precis som på drottning Elizabeths korsett.
Här kan man se formen på de olika delarna. Som framgår är sidbitarna nästan raka, medan ryggstyckets form är det som gör att korsetten är smalare i midjan. Jag har gjort den här modellen tidigare, så jag tog mönstret
från en existerande korsett. Eftersom den var lite för stor gjorde jag den här lite mindre. Något som skulle visa sig inte vara så bra. |
Aj, aj. Mina tidigare korsetter från det här mönstret hade inte haft skenor överallt och de tog mycket större plats än beräknat. I varje kanal
var det två bitar vass/säv, men jag fick lov att ta ut den ena så att jag kunde få plats i korsetten. Det gjorde den omedelbart 4 cm större på "insidan" |
Ett annat problem som syns här är att slitsarna mellan "flärparna" inte går tillräckligt högt upp. De ska gå till den naturliga midjan, dvs den smalaste punkten. Enklast hittar
man den genom att böja sig åt sidan och se var det böjer sig. Så tyvärr behövde även kantningen tas upp och slitsarna klippas högre. |
Och så här blev det:
Korsetten är riktigt bekväm och ger bra stöd trots att den till mesta delen endast har en bit vass i varje kanal. Undantaget är framsidan, fram till den första "flärpen" där jag efter att ha burit korsetten
ett antal gånger har valt att ersätta vassen med plastskena av den typ som kallas "synthetic whalebone". Skillnaden mellan min midja och min mage och höfter är helt enklelt så stor att vassen knäcks framtill.
Styvkjortel
Styvkjorteln är sydd av dupionisiden och fodrad i tunt ylle. Även om taft verkar ha varit ett
vanligare val förekom även enklare sidentyger spunna av kortare fibrer, såsom dupioni, under 1500-talet.
[2]
Dessa användes i mindre formella eller fina sammanhang och just en styvkjortel som vanligen inte syns
ute bland folk är ett rimligt användningsområde för "andrasorteringssiden". Som styvnad används rep, ett material som nämns i samtida källor
[3]. Jag valde att använda
6 mm hamprep
Kanalerna är sydda så att den ena sömmen är sydd först (för hand) och sedan läggs repet i innan den andra sömmen sys. Det är både enklare än att trä repet igenom kanalen efteråt och ger en snävare kanal.
Rep är förstås inte lika stelt som om jag använt pil eller valben, men för en kjol som inte ska stå ut jättemycket fungerar det utmärkt.
Mönstret som jag använde är hämtat från
The Tudor Tailor[4], som i sin tur har hämtat det från
Juan Alcegas mönsterbok från 1589.
[5]
Undre kjortel
Den undre kjorteln/klänningen är sydd i sidentaft, en finare sorts siden än den dupioni som används i styvkjorteln. Taften är vävd med varp och inslag i olika färg,
en typ av tyg som det finns bevarade fynd av åtminstone från 1300-talet.
[6]
Kjorteln har snörning på sidan av ryggen, så som till exempel kan ses på Eleonora av Toledos
bevarade kjortel från 1560-talet och även på en hel del konst från perioden.
Kjorteln är skuren av raka stycken och kilar och är dels utställd, dels veckad mot midjan, med de flesta vecken baktill, också detta drag som ses hos Eleonoras kjortel, men även andra bevarade plagg. Överhuvudtaget blir kjolar
veckade av raka stycken vanliga först under 1600-talet.
Axelbanden är lite bredare än jag egentligen vill ha dem, även om de inte är ohistoriska, men eftersom korsetten har rätt breda axelband och jag vill att kjortelns
axelband ska täcka dem får det bli så. Jag kommer förmodligen att göra ett par ärmar till kjorteln senare så att den kan bäras som klänning också, men till provet behövs det ju inte.
För att ge kjolen stadga så att den står ut lite av sig själv valde jag att förstärka fållen med ylleflanell och ytterligare ett lager siden. Det exakta utförandet är kopierat från Eleonora av Toledos bevarade kjortel.
Även om avståndet mellan norra Frankrike och Florens, där Eleonora bodde, är långt så är just tekniken att förstärka plagg med remsor av tyg i fållen väl dokumenterad även från norra/västra Europa.
[7]
Först sydde jag alltså fast en ca 5 cm bred remsa av rosa ylleflanell på maskin i nederkanten och för hand i överkanten. Sen sydde jag fast en 8 cm bred remsa sidendupioni i mörkgrönt (jag har inte hur mycket taft som helst) i nederkanten.
Därefter vek jag upp sömsmånerna av flanell och taft och kastade fast dem för hand. Därefter vek jag och strök dupionisidenet så att det stack ned en bit nedanför taft och flanell och sydde fast detta nedstickande veck för hand. Överkanten
av remsan med sidendupioni syddes också fast för hand innan jag slutligen klippte små jack
Sömsmånerna kastas fast. Den övre kanten av yllet har sytts fast med förstygn. |
Vecket längst ner fixeras med en rad förstygn. |
Slutligen klipps små jack i den nedstickande kanten. |
Yllet och det extra lagret siden ger kjolen en snyggare form och arbetet man lägger ner på detaljerna, så den lilla kanten med små slitsar, gör att klädern känns mer "färdiga" och som riktiga kläder, tycker jag.
Klänning
Klänningen är sydd i halvsilkesatin. Det var under perioden vanligt att man sparade in på kostnaderna när man gjorde satin, genom att göra bottenväven i ett annat material och endast använde silke i de långa
trådarna som syns från rätsidan. Det vanligaste var linnevarp, medan min bottenväv är i det mer moderna materialet bomull. Här fick pris och tillgång styra materialvalet; och det faktum att bottenväven inte syns någonstans.
Livet är fodrat med handvävt linne och kjolen med tunt bärnstensfärgat siden. De svarta banden är vanliga sammetsband i rayon. Klänningen stängs med hyskor och hakar.
Puffärmarna, som är ett av de mest framträdande dragen gjordes efter mönster i
The Tudor Tailor, som i sin tur baserar sitt mönster framför allt på puffärmarna på en bevarad tysk dräkt från 1570-80-talet.
[8]
De har en inre ärm av grovt linne. På den är sytt ett rutverk av band i vilka plastskenor (i brist på valben) trätts i.
Ärmen nålades ihop överst för att passa in i ärmhålet och ge lite extra puff. För att undvika att skenorna syns igenom täcktes hela ärmen sen av remsor av filtat ylle som syddes fast för hand. Slutligen syddes den rosa sidenärmen fast ovanpå.
Lösärmar
På målningen bär kvinnan i den rosa klänningen svarta ärmar, som troligen var löstagbara och antingen nålades eller knöts fast i kjorteln under. Jag har valt att nåla fast mina, som är i svart ylle, fodrade med blått ylle.
De är formade efter armen så att de är böjda vid armbågen, något som syns på flera bevarade ärmar från perioden.
[9]
Huvudbonad
Huvudbonaden är av ett slag som är mycket vanlig i nederländsk och flamländsk konst från perioden: en vit mössa med en stärkt slöja styvad emd ståltråd i ena änden, som nålas fast på mössan.
På min hemsida kan ni se mer information och fler bildexempel på
flamländska 1500-talsmössor. Den här är mycket enkel, utan dekoration.
Själva mössan består av en cirkel med ca 30 cm diameter som rynkas ihop. En del av den sys mot ett brätte och resten fållas.
Slöjan är rektangulär och har som sagt i en långsida en ståltråd isydd i fållen, något som gör det möjligt att forma den som man vill. Först fäster man slöjan mitt fram i brättet och sedan
nålar man fast "ändarna" bak i nacken. Slutresultatet blir så här:
Fotnoter
[1] Arnold, Janet: "Queen Elizabeth's Wardrobe Unlock'd", London 1988, s 147.
[2] Thompson, Jennifer:
"The use of lower grade silks in the renaissance"
[3] Arnold 1988, s 195
[4] Mikhaila, Ninya och Jane Malcolm-Davies:"The Tudor Tailor", London 2006, s 120 ff
[5] Alcega, Juan: "Tailor's pattern book", New York 2004, folio 67, s 49
[6] Crowfoot, Elisabeth, Frances Pritchard och Kay Staniland:
Textiles and clothing 1150-1450. Medieval finds from excavations in London:4, Woodbridge, Suffolk 1992 & 2001, s 90
[7] Arnold, Janet: "Patterns of fashion. The cut and construction of clothes for men and women c. 1560-1620", London 1985, s 102 ff & 109 f; Orsi Landini, Roberta och Niccola Bruni: "Moda a Firenze 1540-1580. Lo stile di Eleonora di Toledo e la sua influenza", Florens 2005, s 69 ff
[8]Mikhaila och Davies 2006, s 81, Arnold 1988, s 109f
[9]Se t ex Arnold 1988, s 115
